Aldrig får man vara nöjd

Varmvattenberedaren har gett upp. Fixas tidigast nästa vecka. Inte duschat på tre dagar.

Oh the joy.

Jag har en läshörna!

Inga bokhyllor ännu men min läshörna är (typ) färdig - visst ser den inbjudande ut!

Snart 100

Med skräckblandad förtjusning närmar jag mig 100-strecket på vågen.

Jag är en vattenballong med korvfingrar och korvtår.

Lite trång kanske?

Längtan börjar bli stor

Inatt drömde jag att vi fick barn. Det var inte lilla Fröken E utan en pojke, men vad gjorde det? Efter gårdagens visning av amningsfilm med föräldragruppen längtar jag halvt ihjäl mig efter att få träffa vårt lilla underverk (och att få tillbaka mina funktionsdugliga händer/armar). Att få hålla vår lilla bebis i famnen, krama och pussa på henne och ta på henne alla fina kläder jag tvättade igår.

Ja, jag har köpt massvis med kläder - samtliga från Blocket eller second hand. Nej just det, några från rean på ICA också. Oj oj, bortskämd flicka det där. Det visade sig dock att jag mest köpt toppar och klänningar - stackarn kommer frysa om rumpan. Måste nog shoppa lite underdelar. Kanske en kofta. Och en liten inomhusmössa.

Nej, nu ska jag gå och läsa lite framför brasan, snart dags att träffa arbetsterapeuten och klaga på mina händer. Igen.

Idag ska vara en bra dag

Armen fortsätter vara sugig men idag har jag bestämt mig för att ha en bra dag (igår var inte alls bra) så jag ska läsa bok framför brasan, äta god mat och ta det lugnt. Försöker lära mig att jag inte orkar sådant jag brukade - igår åkte jag inte till Kungsbacka för att göra 3 små ärenden. Jag kunde knappt röra mig när jag kom hem och spenderade resten av dagen i min fåtölj där jag grät och kollade på Project Runway.

Bjuder på ett kort från fina köket - ett av få glädjekällor just nu :-)

Sugelisugsug

Har en riktigt sugig graviddag med värkande arm, näsblod, jättetjock, tung mage och svullna anklar. Varken choklad eller julmusik har hjälpt.

Sista gravidmånaden är verkligen inget att leka med. Idag är det exakt en månad kvar tills lilla Fröken E är beräknad, men förhoppningsvis bestämmer läkarna att hon får komma ut tidigare.

Ni som kan röra era fingrar - håll tummarna för mig!

Vad händer här då?

Ja, här händer allt och ingenting samtidigt och ändå får jag inte bloggat något. Mestadels åker jag fram och tillbaka till sjukhuset i Kungsbacka - träffar barnmorskan, ortopeden, arbetsterapeuten, vattengympar mig, går i föräldragrupp och nästa vecka ska jag träffa en förlossningsläkare och diskutera tidigareläggning av födseln. Mina händer blir värre och en operation kommer inte hjälpa, alltså är ett alternativ att föda ganska snart.

Jag är hur redo som helst för det, att gå omkring med konstant smärta och ofungerande händer är inte att rekommendera. När jag blev sjukskriven tänkte jag att "ja ja, jag kan ju i alla fall sitta och läsa och blogga". Mhm... Förutom att händerna stelnar till när jag läser och då värker de. Högerhanden domnar när jag sitter vi datorn så blogga blir en pina istället för ett nöje. Inte heller kan jag hjälpa till med renoveringen, eller ens göra sådana småsaker som att sätta igång en tvätt vissa dagar.

Men men, det finns de som har det värre, jag ska inte klaga. Eller jo, det ska jag. Och det gör jag. Det är minsann väldigt synd om mig. Men jag har tur samtidigt, mitt barn mår bra i magen och jag har en underbar man som masserar min rygg och mina fötter när jag ber honom, jag har en svärmor och svägerska som hjälper mig med matlagning när det behövs och jag har iaf numera ett fungerande kök och en brasa att värma mig vid. Förutom värken är egentligen mitt problem bara att jag har alldeles för mycket tid att bara sitta och tänka och stressa upp mig över.

Ska försöka hitta tillbaka till läslusten, idag har det fungerat bra att läsa om jag samtidigt knådade en lera jag fått från arbetsterapeuten. Knådeliknådknåd.

Slow down

Idag ska jag ta det lugnt. Förhoppningsvis bloggar jag om min helg senare idag.

La dolce vita

Idag är det två månader sedan vi flyttade in här i huset och idag åt vi frukost i köket. På riktiga tallrikar, inte pappers.

Yes folks. Vi har äntligen ett kök!

Vilodagen

Idag har mina blåmärkta ben fått vila. Jag har suttit inlindad i en varm pläd i soffan och läst en bok hela dagen. Tror jag ska läsa en till nu i kväll.

Drama, drama, drama

Ja, den här morgonen började verkligen dramatiskt när höggravida lilla jag fastnade med foten i något och flög framstupa in i dörrkarmen i vår klädkammare. Huvud, händer, ben (speciellt knät) och foten tog största smällen men iom att magen liksom tar upp en massa plats så slog även den i sig då jag lyckades landa på en värmefläkt.

Min första tanke: Hur f***n ska jag komma upp med alla mina krämpor?

Min andra tanke: Hur gick det med magen?

Min tredje tanke: Det är ingen fara, det gör inte ont. Lugn och fin nu.

Sedan började jag gråta hysteriskt. Tårarna sprutade, knät pulserade och jag upptäckte skrapsår på magen. Ringde Grefven och försökte få fram några ord mellan snyftningarna. Blev tillslut lite lugnare, visst var det väl en spark jag kände i magen?

Åt frukost men kunde inte sluta tänka att det verkade så lugnt i magen. Ringer barnmorskan och vips trollade hon fram en akuttid hos en läkare (underbara MVC här i Kungsbacka!).

Ringde hem Grefven och iväg till läkaren som gjorde ultraljud och ctg-nånting. Allt var bra, lilla Fröken E andades och levde på lika gott som innan. Mamma och Pappa E pustade ut.

Väl hemma har hon satt igång och sparkat som bara den, tror hon vill visa att allt är bra.

Hemsk början, lyckligt slut. Dagens lärdom: Ramla inte framstupa. Dagens outfit: Stora blåmärken över knän och lår.

Knock out

Idag var dagen då mina händer gav upp och foglossningarna började.

Kroppen vs. Graviditeten 0-1

Att gå vidare mm

Det är lite svårt att blogga första inlägget efter att man bloggat om sin kära väns bortgång. När är det okej att återgå till vardagsfjantet liksom? Veckan sedan beskedet har ju gått upp och ned, ena sekunden jätteledsen och vill inte göra något för att i nästa sekund nästan glömma av vad som hänt och komma på fjantiga små inlägg om små bröst och stora magar. Inte kan man väl blogga om det dock, efter ett sånt här besked.

Jo. Det är ju faktiskt så att livet går vidare för oss andra och sorg tar olika skepnader. Just nu är jag lite i förnekelsestadiet. Jag tror att jag kommer vara där tills begravningen är om två veckor, då jag ska träffa hennes familj och vänner. Då tror jag jag kommer fatta. På riktigt. Som det är nu kan jag läsa mitt inlägg, prata om henne och se bilder utan att det påverkar. Som att inget hänt. Jag får inte dåligt samvete, det är så mitt huvud valt att hantera sorgen.

Det är ju också så att medan ett liv släcktes så håller ett annat liv på att tändas. Bebisen i min mage blir mer och mer verklig för varje dag som går. Hon växer, sparkar regelbundet och har börjat placera sig med huvudet nedåt. Hon ligger ganska tungt på min blåsa vilket gör att jag behöver kissa varje gång jag rör mig. Helst sitter jag därför i min nya läsfåtölj framför gasolkaminen. Folk springer in och ut i huset och jobbar på för att det ska bli färdigt och jag sitter i min fåtölj. Tittar på film och läser tidningar. Väntar på att renoveringarna ska bli klara så vi kan städa och börja leva här på riktigt.

Så. Första inlägget gjort. Förhoppningsvis släpper spärren nu.