Att gå vidare mm

Det är lite svårt att blogga första inlägget efter att man bloggat om sin kära väns bortgång. När är det okej att återgå till vardagsfjantet liksom? Veckan sedan beskedet har ju gått upp och ned, ena sekunden jätteledsen och vill inte göra något för att i nästa sekund nästan glömma av vad som hänt och komma på fjantiga små inlägg om små bröst och stora magar. Inte kan man väl blogga om det dock, efter ett sånt här besked.

Jo. Det är ju faktiskt så att livet går vidare för oss andra och sorg tar olika skepnader. Just nu är jag lite i förnekelsestadiet. Jag tror att jag kommer vara där tills begravningen är om två veckor, då jag ska träffa hennes familj och vänner. Då tror jag jag kommer fatta. På riktigt. Som det är nu kan jag läsa mitt inlägg, prata om henne och se bilder utan att det påverkar. Som att inget hänt. Jag får inte dåligt samvete, det är så mitt huvud valt att hantera sorgen.

Det är ju också så att medan ett liv släcktes så håller ett annat liv på att tändas. Bebisen i min mage blir mer och mer verklig för varje dag som går. Hon växer, sparkar regelbundet och har börjat placera sig med huvudet nedåt. Hon ligger ganska tungt på min blåsa vilket gör att jag behöver kissa varje gång jag rör mig. Helst sitter jag därför i min nya läsfåtölj framför gasolkaminen. Folk springer in och ut i huset och jobbar på för att det ska bli färdigt och jag sitter i min fåtölj. Tittar på film och läser tidningar. Väntar på att renoveringarna ska bli klara så vi kan städa och börja leva här på riktigt.

Så. Första inlägget gjort. Förhoppningsvis släpper spärren nu.