Det hjälper såklart inte. Jag börjar ta på henne byxorna - då börjar hon göra annat. Jag blir arg och stressad (klockan är redan "åka till förskolan nu för att komma i tid". Jag tar med lillebror och går ned till hallen, B skriker och springer efter, jag säger till henne att ta på sig. Jag och lillebror får till slut gå ut och ställa oss utanför dörren och låsa den för att hon där inne ska börja klä på sig. Hon skriker och tårarna sprutar - "kom in mamma, jag vill inte vara själv!". Jag står utanför med en jättevarm bebis som också skriker, jag börjar få ont i huvudet och jag känner mig som världens sämsta mamma (igenkänning någon?).
En liten del av mig vill bara öppna dörren och krama bort dotterns tårar, en annan del vill att hon ska förstå orsak och konsekvens och en liten, liten del är glad att jag till slut fick henne att klä på sig.
Vi kommer till förskolan, skiljs åt som vänner. Försöker pedagogiskt förklara att hon ÄR snäll men GÖR dumma saker. Osäkert om hon fattar...
Åker hem, tar promenad med lillebror för att rensa skallen. Han är trött och skrikig mestadels av vägen. Jag känner huvudvärken mer och mer, vill bara gråta.
Till slut, när jag sitter halvnaken och ammar en liten nakenfis som tittar upp och ler mot mig - jag plockar upp en bok (Låt mamma bajsa ifred) och läser de första sidorna - då kommer alla känslor/tårar/hormoner på en gång. Jag gråter, jag hulkar, jag skrattar och jag storgråter medan jag skrattar. Verkligen ALLT kom på en gång.
Det var väldigt skönt efter det att duscha, ta en kopp te och mumsa i sig allt gott i makens godispåse (förlåt älskling, jag köper en ny, fast jag åt bara chokladen).
Alltså, det här att ha barn är verkligen en känslomässig berg-och-dalbana, men skratt men en hel del frustration och tårar. Klart du är bra som du är!
SvaraRaderaTack, jo, visst är det så.
Radera