lördag 27 oktober 2012

Min älskade vän

I onsdags fick jag ett ledsamt och fruktansvärt tråkigt besked. Ett sådant där besked som man aldrig ska behöva få. En av mina bästa vänner är inte med oss längre. Min underbara Hella, som kämpat mot cancer det senaste året, somnade in i tisdags kväll. Alldeles för ung och alldeles för fort.

Jag tänker att hon iaf inte behöver ha ont och få mer jobbiga besked om nya tumörer nu. Jag tänker att hon levde iaf livet trots att hennes kropp inte ville vara med. Efter att en tumör förlamat henne från midjan och ned i början av sommaren bokade hon rullstolsbiljett och hängde på Way out west i tre dagar. Fy fan vad underbart! För några veckor sedan var hon och jag ute och utforskade hur rullstolsvänliga second hand-butikerna i Linné var - hon behövde ju nya toppar och en jacka. Fy fan vad underbart!

Jag tänker också på alla fantastiska stunder vi haft ihop under åren - vi har varit i Paris, Dublin, Stockholm och andra ställen. Hon lärde mig köra bil. Vi har firat nyår, vi har badat bubbelpool utomhus på ett hustak i november, vi har festat som galningar och vi har haft myskvällar hemma framför en film. Varje vår har vi gått ut och ätit nachostallrik och druckit vin. Någon gång nu i tidig våras, innan hennes nya tumörer och min graviditet så åt vi middag ihop en vardagkväll. Vi delade en bag in box och blev riktigt fjortisfulla, det slutade med att Grefven fick komma och köra hem mig för jag kunde inte cykla. Jag hann bara in i bilen så började vi smsa varandra och när jag kom hem (klockan var väl ca 00.30) så ringde vi varandra och fyllefnittrade. Vi kunde inte släppa taget och låg och pratade en bra stund. Dagen efter var ingen av oss direkt jobbpigga (eller nyktra) men vi har många gånger pratat om den här kvällen och att vi inte ångrar något - så skönt med en sådan rejäl kompiskväll.

Världens finaste bild på Hella från vårt bröllop förra året, taget av Camilla

 Det är sådant här jag tänker på. Jag vill inte tänka på att hon är borta. Hon lever kvar i minnena, i fotona och filmerna jag har. Vi har aldrig grälat eller varit trötta på varandra. Vi kunde missa att höra av oss i veckor/månader och när vi väl kom på det så var allt som vanligt, inga sura miner. Hella var fantastisk på det sättet och jag kommer att älska och sakna henne så länge jag lever.

12 kommentarer:

  1. Vilken fin text, Linda. Och så otroligt sorgligt! Stor kram

    SvaraRadera
  2. Så fruktansvärt sorgligt, och så underbara minnen. Stora kramar

    SvaraRadera
  3. Jag saknar också henne... :'(

    SvaraRadera
  4. Men fy så sorgligt, Linda! du skriver så himla fint om henne och döma av det lilla jag har sett av henne verkar hon ha varit en riktigt bra vän till dig.
    Stor kram!!

    SvaraRadera
  5. Jättefint skrivet! Men usch vad tråkigt detta är :( Själv har jag ju mer matematik- och kemirelaterade minnen av henne, massor med arbeten här hemma som det står: "Av Helena Axmin och Björn Winterfjord" på...
    BLÄ och FY!

    SvaraRadera
  6. Jag beklagar och även om jag inte kände henne så har jag ju träffat henne genom dig under åren. Tårar på jobbet just nu. :(

    SvaraRadera
  7. Åh, så ledsen för din skull. Cancer är skit. Bra att ni ändå skapade fina minnen och att ni gjorde vad ni kunde tillsammans den här tiden. KRAM!

    SvaraRadera
  8. Hon är så vacker!
    /Frida Eliasson

    SvaraRadera
  9. Vad fint skrivet - och en underbar bild på din vän. Kram

    SvaraRadera
  10. Vilket fint inlägg om din vän. Jag förstår att hon fattas dig. Så sorgligt. Cancer är så lömskt - drabbar utan urskiljning och ibland så snabbt. Styrkekram till dig!

    SvaraRadera
  11. Fantastisk fin bild. Har sett många fina bilder på henne senaste tiden. Hon hade ett underbart fint leende. Helt förfärligt tråkigt är det.

    SvaraRadera