Jag låg där i gymmet imorse och vände mig - men tror ni resten av min familj såg det? Nej! De satt där vid frukostbordet och mumsade i sig våfflor och var alldeles för upptagna för att se mina fantastiska konster. När de till slut såg min nya, obekväma ställning så kunde man ju hoppats på att få lite hjälp - men nej då. Det skulle jublas, applåderas och fotas först. Där låg jag och led i tystnad och min mor väljer att fota mig istället för att hjälpa sin enda son...
Det är inte lätt att vara barn i det här huset, men jag fick tutte sedan och glömde allt jobbigt :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar