Min son...

Han som brukade sova så bra. Han har slutat med det. Vaknar nästan en gång i timman och gallskriker hysteriskt - inget hjälper. Klappa honom, stoppa i nappen, ta upp och krama, vagga - ingenting. Han fortsätter skrika hysteriskt - som att han är rädd. Mat hjälper lite - men hur mycket kan man mata på natten? Amma kan jag nästan inte längre så han blir bara förbannad när tutten tar slut. 

Man blir galen av sömnbrist. Jag förstår det nu. Koko. Arg och bitter. För att råda bot så tränar jag så mycket att kroppen är öm och jag vill äta hela tiden. Inte bra, men ändå lite bra. Jag får iaf energi av träningen. 

På dagarna är han hur go som helst - glad och spexig. Han tar sig fram nästan obehindrat i sin gåstol och utforskar huset. 

Hoppas bara han finner sömnro snart igen!