Att jag aldrig njuter av stunden. Fångar dagen. Jag har världens mest underbara dotter och jag har fem dagar i veckan att spendera heltid med henne (jag jobbar de resterande två) och ändå försöker jag få gjort så mycket när jag borde vara med henne - alltså mentalt. När jag nattar henne och vi myser in oss i varandras famn borde jag vara där - jag borde inte ligga ohc fundera över hur lång tid nattningen kommer ta och hur många sidor jag kan hinna läsa i den där boken, eller planera mina lektioner, eller tänka på att jag måste städa köket - jag borde bara ligga och tänka på vilken fantastisk tur jag har som har ett barn. Ett barn som mår bra. Som sover. Som skrattar. Som älskar sin mamma och sin pappa. Som har en mamma och en pappa. Som dessutom älskar varandra.
Så det gör mig vansinnig. Att jag ofta stressar förbi dessa ljuvliga ögonblick för att jag "har så mycket annat jag vill få gjort".
Åh, så vanligt. Och så svårt att ändra på. Alltid på väg.
SvaraRaderaJag känner dessvärre väldigt väl igen mig i den beskrivningen... :(
SvaraRaderaSpader: Visst är det så, så himlans synd.
SvaraRaderaBjörn: Tror många gör det, frågan är hur man gör för att ändra?
Det är nog en sak många (mig själv inräknad) borde göra oftare. Igår hände en riktigt otäck bilolycka i närheten av oss och J var en av de första på plats. Om vi säger så här: Att Ullharen inte ville sova utan vara med oss i soffan till sent var inga problem. Vi har varandra. Det är allt som behövs. Kram!
SvaraRaderaJo: usch så, ja, då är man glad att man har varandra <3
SvaraRadera