Gaaahhh! Vart tar tiden vägen? För ett år sedan idag skickade de hem oss från BB, efter en fruktansvärd natt med en hormoninjektion där bebisar ska komma ut, med orden "Bebisen vill inte ut ännu, kom tillbaka nästa vecka så provar vi igen". Som vi vet så tog de ut henne veckan efter, men det visste jag ju inte då och åkte hem bedrövad, ledsen och lite deprimerad. Minns att Grefven tog ledigt och vi låg i soffan hela dagen och såg på film - grannhunden Charly kom upp och höll oss sällskap (dvs han somnade på mina fötter i soffan). Det känns som att det var alldeles nyss och samtidigt känns det som att det var flera år sedan.
En vecka senare försökte vi igen och när det återigen inte fungerade så tog de snälla läkarna beslutet att plocka ut henne så jag skulle slippa lida. Ut kom hon och en fantastisk liten dotter fick vi. Ett Luciabarn i sista timmen.
Snart är hon ett.
Konstigt det där med tiden. Den är kort och lång samtidigt. Tänk att det redan har gått nästan ett helt år!
SvaraRaderaHelt sjukt! men vad mycket kul som har hänt i livet - både för dig och mig :-)
SvaraRadera