Hennes älskade farfar...

... gick hastigt och tragiskt bort i tisdags.

Min älskade vän

I onsdags fick jag ett ledsamt och fruktansvärt tråkigt besked. Ett sådant där besked som man aldrig ska behöva få. En av mina bästa vänner är inte med oss längre. Min underbara Hella, som kämpat mot cancer det senaste året, somnade in i tisdags kväll. Alldeles för ung och alldeles för fort.

Jag tänker att hon iaf inte behöver ha ont och få mer jobbiga besked om nya tumörer nu. Jag tänker att hon levde iaf livet trots att hennes kropp inte ville vara med. Efter att en tumör förlamat henne från midjan och ned i början av sommaren bokade hon rullstolsbiljett och hängde på Way out west i tre dagar. Fy fan vad underbart! För några veckor sedan var hon och jag ute och utforskade hur rullstolsvänliga second hand-butikerna i Linné var - hon behövde ju nya toppar och en jacka. Fy fan vad underbart!

Jag tänker också på alla fantastiska stunder vi haft ihop under åren - vi har varit i Paris, Dublin, Stockholm och andra ställen. Hon lärde mig köra bil. Vi har firat nyår, vi har badat bubbelpool utomhus på ett hustak i november, vi har festat som galningar och vi har haft myskvällar hemma framför en film. Varje vår har vi gått ut och ätit nachostallrik och druckit vin. Någon gång nu i tidig våras, innan hennes nya tumörer och min graviditet så åt vi middag ihop en vardagkväll. Vi delade en bag in box och blev riktigt fjortisfulla, det slutade med att Grefven fick komma och köra hem mig för jag kunde inte cykla. Jag hann bara in i bilen så började vi smsa varandra och när jag kom hem (klockan var väl ca 00.30) så ringde vi varandra och fyllefnittrade. Vi kunde inte släppa taget och låg och pratade en bra stund. Dagen efter var ingen av oss direkt jobbpigga (eller nyktra) men vi har många gånger pratat om den här kvällen och att vi inte ångrar något - så skönt med en sådan rejäl kompiskväll.

Världens finaste bild på Hella från vårt bröllop förra året, taget av Camilla

 Det är sådant här jag tänker på. Jag vill inte tänka på att hon är borta. Hon lever kvar i minnena, i fotona och filmerna jag har. Vi har aldrig grälat eller varit trötta på varandra. Vi kunde missa att höra av oss i veckor/månader och när vi väl kom på det så var allt som vanligt, inga sura miner. Hella var fantastisk på det sättet och jag kommer att älska och sakna henne så länge jag lever.

Hej då lilla farmor

Farmor E har gått bort, men hon fick 90 härliga år :-) I torsdags var jag hos henne för att visa ringen - jag är glad att jag hann hälsa på henne innan hon försvann.

För att minnas henne som den härliga tant hon var så kommer här ett gammalt inlägg från 2006 om henne.

Farmor och hennes bergstoppskarl

30 september 2006 kl. 17:24

Har varit hos farmor en stund idag, det kändes okej. Fick se en glimt av den farmorn jag kände och älskade. När hon ligger där som ett kolli kom skötarna in för att sätta på henne sele och lyfta upp henne med en kran. En av skötarna är en ung (rätt snygg) kille och min farmor säger direkt

- Åh, e de (sjungandes) Aaaaaantooon! Det var längesen nu.

Hon vänder sig sedan mot den andra sköterskan och säger

- Jag brukar ropa så på honom, Aaaaaantoooon, och då står han på bergstoppen och svarar, vi leker det alltså.

Själv sitter jag i en fåtölj och ser på när de hissar upp min farmor i en slags hänggunga. Jag ser mentala bilder av farmor i gungan ropandes på Anton som står på en bergstopp och hör hennes kallelse och direkt hoppar upp på hästen och beger sig ned från berget. (Han lever på 1800-talet och har därför häst och är klädd som Mr Darcy i "Pride & prejudice"). Härligt.

Annars så var det sådär med henne, hon är väldigt trött och nu börjar hon bli lite snurrig. Hon började med att kalla mig för fel namn och sedan fick jag höra att jag aldrig hälsar på (vilket hon även berättade för sköterskan) men sedan innan jag skulle gå sa att hon att jag och en dam är de enda som någonsin hälsar på henne. Tror inte att det stämmer direkt...

For MJ

Efter att ha lipat mig igenom Michael Jacksons minnesceremoni tänkte jag dela med mig lite om vad jag har för minnen av MJ.

När jag var liten skulle jag gifta mig med honom, jag var fullt övertygad om att detta var möjligt och fantiserade ofta om hur han skulle råka träffa mig när han var på besök i Sverige eller liknande. Jag var väl runt 10 kanske och att gifta mig med en 30-åring bekom mig inte :p Jag var ju inte intresserad av varken honom eller hans pengar - det var Bubbles, apan, som fångade mitt intresse. Tänk att vara gift med en man som har en alldeles egen, livs levande apa! När Bubbles försvann dog också mina drömmar om ett liv med Michael ut. Bra var väl det, vi hade nog inte varit ett bra par...

Min absoluta favoritlåt av MJ är "Dirty Diana" - jag vet inte riktigt varför (och det är svårt att välja för de flesta är oerhört bra) men jag tror att just "Bad"-albumets låtar vinner för det var första skivan jag köpte med honom.

Halloween 2001 klädde jag ut mig till Michael (ber om ursäkt för det dåliga fotot men detta var innan digitalkamerans tid...)

Jag älskade Michael såpass att jag hade hans film "Moonwalker" inspelad på VHS, men dubbad till tyska. Michael på tyska är ingen hit kan jag säga, men bättre än inget :p

När han kom till Göteborg -97 köade jag för biljetter (första och sista gången jag köat för sådant) och väl på konserten minns jag att jag började gråta när han sjöng "You are not alone" - det var så stort att han var där liksom.