Ibland har man haft en lite för lång arbetsdag med lite för mycket stress, lite för många idiotiska frågor från elever som inte kan tänka och man är inte riktigt på topp. När då treåringen inte vill lägga sig så kan det hända att man får ett bryt. Eller flera. Det kan bli så illa att man till slut när in den lille grabben på sitt rum och säger ”STANNA DÄR DÅ!” och sedan stormar man ut till sin läshörna och viker ihop sig i fosterställning (typ). Treåringen gråter högljutt i sitt rum, mamman gråter i läshörnan men rör inte en muskel för att gå och trösta knyttet, nej, förlåt, sonen.
Efter en stund kommer sjuåringen försiktigt ut från sitt rum, klappar sin mamma i håret (precis som maken brukar göra) och säger mjukt att hon ska gå och trösta sin lillebror och se om hon kan få honom att somna.
Vid det här laget rinner tårarna som floder nedför mammans kinder.
Idag var jag ingen bra mamma vid nattningen, men jag har iaf lyckats uppfostra fina barn ❤️
